Tankar om Uppgift 6 – och farväl

I denna sista uppgift vill vi att ni ska prova på att använda er av ett annat digitalt medium än bloggen för att berätta er historia. (…) Fokus ligger här mest på presentation, inte på skrivande. 

Och det är här jag kliver av tåget, tar hissen upp från perrongen och promenerar till bilen på gratisparkeringen under träden, startar motorn och kör hem medan vindrutetorkarna sopar fryssegt novemberregn över glaset med den långa sprickan från ett stenskott för evigheter sen.

Uppgift 6 stryks alltså från min hinklista. Ett medvetet val, en prioritering. Kanske rentav ett ställningstagande?

Det är inte det att jag inte skulle kunna berätta en historia via ett audiovisuellt digitalt medium. Jag kunde göra en låt eller en låtlista, en film eller ett tecknat seriealbum, en prezi, en pod, en chatt, en chodd av något slag – allt är möjligt.

Men det känns inte relevant.

Nej, det är det verbala, skriftliga berättandet som intresserar mig. Bokstäverna, orden, meningarna, mellanraderna, styckena, avsnitten och kapitlen. Texten i sin rena textform.

Gärna digital text, javisst. Men hursomhelst, skriven text, med all sin nakna enkelhet, sitt osminkade krav på uppmärksamhet och eftertanke.

Sin sårbarhet.

För medan världen larmar och gör sig till är den skrivna texten hänvisad till väntan på att bli sedd och förstådd av någon som gör sig besväret att gå in i berättelsen via bokstäverna. Och ur den formatdrivna sårbarheten föds något mer än det som ser ut att vara svarta streck mot en gråvit bakgrund (eller vilken kontrastkombination man väljer). Något som inte kan förbises just därför att det är så lätt att se förbi.

Och precis där vill jag stanna.

Annonser

Den sista frestelsen

Redan på avstånd såg jag att han våndades. Huvan täckte hjässan, axlarna slokade. Han vände sig inte om när porten föll igen bakom mig, inte heller när ljudet av mina steg längs mittgången spred sig ut i rummet.

Inte ens när jag sjönk ner på bänken, snett bakom honom, vände han sig om. Huvans svarta tyg dolde hans kinder, ögonen, den kantiga hakan. De beniga fingrarna låg orörligt sammanflätade på hans lår.

Men han måste ha vetat att det var jag som kom, han hade väntat. Ljuslågorna framför honom fladdrade oroligt till när han sa:

– Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag svarade inte och lågorna fladdrade till igen, två av ljusen slocknade nästan. Han fortsatte:

– Det nya jobbet.

Jag tittade rakt på honom men han satt fortfarande framåtvänd, fingrarna sammanflätade, ansiktet dolt av huvan.

Solens första strålar föll röda och gröna och blå genom de blyinfattade glasbitarna i fönstret ovanför altartavlan. Hans axlar höjdes en aning när han drog efter andan:

– Trädgårdsmästare. På gravgården, men i alla fall. Jag skulle få så frön, driva upp plantor, plantera rabatter. Givetvis också rensa ogräs och annan renhållning. Men ändå mest syssla med allt levande. Och själv få leva ett vanligt liv.

Han såg ner på sina händer och sina spända knogar. Så vände han sig äntligen om och mötte min blick.

– Ett vanligt liv. Förstår du?

Jag hann inte hejda min häftiga huvudskakning. Obegripligt. Hur kunde han ens tänka tanken? Han, som bar ett så viktigt ansvar, hade en oändlig rad med betydelsefulla uppdrag att slutföra.

Han blinkade besviket när han såg min reaktion.

– Varför, sa jag, varför nu och varför alls?

Han lutade huvudet bakåt, huvan föll av honom, la sig som en tjock krage under hans kala nacke.

– För att det är min sista chans, kanske? Du vet hur tungt jag tycker att mitt arbete, hur länge jag bett om att få slippa. All ilska och förtvivlan som jag möter var jag än rör mig…

Jag visste inte vad jag skulle säga, kände bara ett oemotståndligt tvång att protestera. Solstrålarna gled undan från det färgade fönsterglaset men dagsljuset strömmade ändå in, fyllde rummet så att lågorna framför oss bleknade, nästan blev osynliga.

– Det är inte ilska, sa jag till slut.

– Det är sorg. Sorg och rädsla. Människor har svårt med förändringar men lika svårt med allt som är definitivt och okänt. Någon måste orka med deras ångest. Och det är bara du som kan göra det.

Jag lutade mig över ryggstödet mot honom, försökte fånga hans blick. Men han stirrade förbi, rakt upp, liksom genom de välvda takbågarna, kopparplåten på utsidan, ända ut i den tomma blå himlen ovanför.

– Jag har blivit lovad ersättare, sa han. Den här gången är det allvar.

Så det var alltså sant, ryktet jag hört. Men jag kunde inte tro det. Ersättare? Hur i all världen hade det varit möjligt att hitta ersättare. Ingen levande människa kunde tänkas begripa vad det verkligen innebar att ta över hans värv.

– Det verkar otänkbart, visst, sa han, som om han läst mina tankar, fortfarande med blicken riktad bortom takvalvet.

– Men handlarens tvillingar, de är ju… en speciell sort. Och de är beredda att träda till, ja, jag har hört att de faktiskt är riktigt ivriga.

Jag sjönk bakåt på min plats i bänken, darrade när yrseln och illamåendet svepte över mig medan vidden av hans ord sjönk in.

Handlarens tvillingar. Ingen visste varifrån de kom, byltet låg bara där när handlarens fru öppnade dörren en dimmig augustimorgon. ”Gudasända”, sa handlaren och hans fru, de hade försökt få barn i många år.

”Djävulens avkomma”, sa de flesta andra numera, när tvillingarna närmade sig myndig ålder och ställde till med elände var de än drog fram. Att ge dem makt över liv och död kunde bara innebära slutet för allt och alla.

– Du kan inte göra det. Du har ingen rätt att göra det!

Orden trängde fram över mina läppar, jag kände ingen rörelse i tunga och käkar, hörde inte mig själv. Bara ekot i kyrkorummet vittnade om att jag ropat rakt ut.

Han rätade på nacken, vände sig mot mig men jag vägrade se på honom.

Det var inte det att jag inte kände medlidande med honom. All vrede, alla tårar han tvingades möta. Tröstlösheten som fick luften att tjockna när han trädde in i folks hem.

Men det fanns också salar och rum där han var efterlängtad, där hans ankomst innebar frihet och lättnad. Så skulle det aldrig bli om han gav över sitt värv till handlarens tvillingar, då skulle skräck vara det enda som fanns. För evigt.

– Jag vet, sa han stilla. Jag längtade bara så…

Sen sa han inget mer. Inte jag heller.

Efter ett tag sträckte han sin magra hand bakom nacken och drog huvan över hjässan. Så reste han sig mödosamt upp, böjde sig fram mot raden av fladdrande ljuslågor och blåste långsamt rakt mot två av ljusen.

Röken från de släckta vekarna ringlade i en disig fläta upp mot taket.

Han stod tyst kvar en stund, jag kände att han sneglade åt mitt håll men jag rörde inte en min. Sen klev han ut i mittgången med lien över axeln och började gå.

Jag rörde mig fortfarande inte när porten slog igen bakom honom.

_____________________

Novell, max 5000 tecken, baserad på 4 troper slumpade av Story Generator 

Tankar om Uppgift 5

Webbsidan TV tropes är en wiki som samlar troper från tv, film, litteratur och annan media. Troper är element som man som berättelseskapare kan förvänta sig att publiken redan känner sig hemmastadda med.

TV Tropes kan vara mycket intressant att läsa på om olika troper och hur de används i olika texter. I den här uppgiften kommer ni dock att få använda er av en annan av TV Tropes funktioner, deras story generator.

Det här är nytt för mig – intressant! Nu ska jag antingen slumpa fram en lista med troper och skriva ett synopsis på 3000-4000 tecken eller slumpa fram en lista med troper, välja minst 4 och skriva en novell på 5000 tecken. Två veckor tid, några dagar har gått men tankarna snurrar.

Under mitt första besök på TV tropes gick jag vilse bland alla begreppslänkar, jag kunde inte låta bli att klicka mig vidare och vidare… Då märkte jag också att det inte gick att komma tillbaka till samma slumpade lista när man följt någon av troplänkarna i listan, utan listan förändrades hela tiden. Bra att veta att det gäller att spara listan innan man ger sig ut bland troplänkarna… för det kommer jag ju att göra, gång på gång.

 

 

Damen med duvorna

”Jag vet att man inte borde mata duvorna på torget, alla som går förbi blänger på mig när de ser vad jag gör… Ibland har jag svårt att acceptera att människor kan vara så missunnsamma. Visst vet jag att duvorna sprider sjukdomar, men vem gör inte det? Jag har aldrig kunnat stå emot duvorna. Det är ögonen. Blicken som följer mina händer, mina rörelser. Duvorna ser mig på riktigt.

När jag var liten gick vi ibland ut i parken nedanför höghuset där min mormor bodde. Det var jag, min mormor, min halvsyster och hennes kusin. Vi hade med oss brödsmulorna som samlades under ribborna i skärbrädan. Mormor brukade dra ut skärbrädan och tömma smulorna i en hög på köksbänken, och så sopade vi försiktigt ner dem i en papperspåse. Inte en smula fick gå till spillo, man skulle ta vara på allt. Sen gick vi till parken. Duvorna samlades i en stor flock runt oss och de modigaste kunde äta direkt ur handen.

Mormor älskade att prata med duvorna, hon lärde oss vad de hette och hur vi skulle locka på dem. Men mormor dog när jag var tio år. Min halvsyster är också död nu, och hennes kusin. Det är bara jag som är kvar. Ibland tänker jag att de kanske följer mig fortfarande. Som duvor.”

Tankar om Uppgift 4

Välj en av nedanstående porträttbilder. Tänk dig att du träffar personen och intervjuar henne/honom. Skriv sedan en text i jagform och sätt den inom citattecken. Med andra ord ska slutresultatet motsvara upplevelsen av att läsa ett uttalande av personen i fråga.
Låt texten bli en kort berättelse som skildrar något av betydelse i personens liv – eller något alldeles vardagligt.

Inte så svår uppgift, tycker jag. Humans of New York anges som exempel på inspirationskälla och det är en sajt jag är bekant med. Dessutom gillar jag att såna inlägg överlag.

Det svåraste i den här uppgiften var att välja bild. En skateboardtjej som möter blicken känns så självklar. Därför valde jag motsatsen, den gamla damen som tittar ner.

Det främmande trädet transformerat

Vad har hänt i transformationen av Edith Södergrans Det främmande trädet (1916) när Google translate fått översätta först till latin och sen tillbaka till svenska igen?

Allt, allt och allt har hänt.

Originalets fullständiga och melodiska meningar har sprängts sönder i brottstycken med substantiv och verb kastade huller om buller där traditionell satsbyggnad sticker i ögonen som överraskningar. Det som var romantiskt och sammanhängande har blivit absurt och godtyckligt.

Av originalrytmen finns bara enstaka spår, och nya ord, nya betydelser, framför allt nya syftningar och bilder har uppstått, både i konkreta detaljer (t.ex. ”gyllene dotter” vs ”dotter till guld”) och i associationer.

Ett gott exempel på vidden av associationsskiftet är å ena sidan ”jag skall säga dig varifrån lyckan kommer och vart lyckan går”, å andra sidan ”lycka är inte en förmögenhet, jag kommer att berätta på vilket sätt, och från vilken den erhölls”. Där originalet klingar mot ett kristet färgat kulturarv ekar den transformerade versionen stumt, som en instruktionsbok.

Diktarröstens perspektiv har också radikalt svängts om. Det är inte längre ett du som tilltalas utan ett jag som agerar och påstår. I originalet ska ett du möta österländska ögon, i den transformerade versionen träffas mina ögon som är öster.

Originalets grundkänsla har ingen koppling till transformationen, och det kunde definitivt inte ha varit samma författare som skrivit båda diktversionerna.

Eller?

Säger kontrasten mellan versionerna möjligen något väsentligt om tidens och kontextens transformation, något som till och med författaren själv kanske hade gett uttryck för om hon gett ut dikter år 2017 i stället för år 1916 (då Det främmande trädet publicerades i samlingen Dikter)?

I diskussionerna om det postmodernistiska (eller redan post-postmodernistiska?) och individualistiska 2000-talet talas om upplösning av traditioner och sociala sammanhang, förlorat kulturarv, förlorad solidaritet, jag-fokus, konkurrensfokus, ekonomism o.s.v.

Den andliga, metafysiska dimensionen bakom ”Du ska leva fjärran från ditt hem och vara lycklig” ställd mot lakonismen och den underliggande cynismen i ”Du kommer att leva långt hemifrån, och de har tur” sammanfattar på sätt och vis det som sägs om nutidens perspektiv på tillvaron.

Samtidigt är varje författare barn av sin tid. Därför är det inte omöjligt att Edith Södergran år 2017 kunde ha skrivit ur ett jag-perspektiv med mer eller mindre absurda och lösryckta inslag, krasst konstaterande: ”står bara dårskap”.

Och lika samtidigt är människans främlingskap i tillvaron evigt. Därför kommer det alltid att finnas en gemensam resonansbotten när dikter blir till i mötet mellan diktaren och läsare. Någonting gemensamt, någonting man tycker sig känna igen.

Även i en transformation genererad av Google translate.

 

Tankar om Uppgift 3

Det främmande trädet… Den här dikten av Edith Södergran är utgångspunkten i uppgift 3, som handlar om transformation. Ni får välja mellan nedanstående tre alternativ som på olika sätt förändrar diktens ursprungliga ordstruktur.

Jag väljer redskap nr. 2, Google translate: översätta dikten från svenska till valfritt språk och sen översätta dikten tillbaka till svenska.

Mitt valfria språk latin får Google att först ge upp, men efter några envisa försök kommer ett resultat:

Det är från främlingen ‘s träd står grödor grann;
Och den lila mantel från en främling är träd står bara dårskap,
och soligt med en svag sluttning arbiter:
Jag kom, jag, dotter till guld du är, du lyssnerska faller bort genom skogen;
Och lycka är inte en förmögenhet, jag kommer att berätta på vilket sätt, och från vilken den erhölls.
Men jag kommer inte kunna skälla, se fåfängligheter, mina ögon till fingrarna, och sedan lägga till
täcka medlemmar i höst härlighet.
Jag kom, jag omfamnar dig kan inte fantastiska är nöjda de är röda,
Jag kommer att visa dig att du bara kan finna
Jag kom, jag, blek dig och efterfrågan blod
gå långt ingen vet
Det kommer att träffa mina ögon öster
frågar aldrig resten av sorgliga …
Du kommer att leva långt hemifrån, och de har tur.

Nu återstår bara resten av uppgift 3: reflektera över vad som hänt med dikten… Fortsättning följer.