Den sista frestelsen

Redan på avstånd såg jag att han våndades. Huvan täckte hjässan, axlarna slokade. Han vände sig inte om när porten föll igen bakom mig, inte heller när ljudet av mina steg längs mittgången spred sig ut i rummet.

Inte ens när jag sjönk ner på bänken, snett bakom honom, vände han sig om. Huvans svarta tyg dolde hans kinder, ögonen, den kantiga hakan. De beniga fingrarna låg orörligt sammanflätade på hans lår.

Men han måste ha vetat att det var jag som kom, han hade väntat. Ljuslågorna framför honom fladdrade oroligt till när han sa:

– Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag svarade inte och lågorna fladdrade till igen, två av ljusen slocknade nästan. Han fortsatte:

– Det nya jobbet.

Jag tittade rakt på honom men han satt fortfarande framåtvänd, fingrarna sammanflätade, ansiktet dolt av huvan.

Solens första strålar föll röda och gröna och blå genom de blyinfattade glasbitarna i fönstret ovanför altartavlan. Hans axlar höjdes en aning när han drog efter andan:

– Trädgårdsmästare. På gravgården, men i alla fall. Jag skulle få så frön, driva upp plantor, plantera rabatter. Givetvis också rensa ogräs och annan renhållning. Men ändå mest syssla med allt levande. Och själv få leva ett vanligt liv.

Han såg ner på sina händer och sina spända knogar. Så vände han sig äntligen om och mötte min blick.

– Ett vanligt liv. Förstår du?

Jag hann inte hejda min häftiga huvudskakning. Obegripligt. Hur kunde han ens tänka tanken? Han, som bar ett så viktigt ansvar, hade en oändlig rad med betydelsefulla uppdrag att slutföra.

Han blinkade besviket när han såg min reaktion.

– Varför, sa jag, varför nu och varför alls?

Han lutade huvudet bakåt, huvan föll av honom, la sig som en tjock krage under hans kala nacke.

– För att det är min sista chans, kanske? Du vet hur tungt jag tycker att mitt arbete, hur länge jag bett om att få slippa. All ilska och förtvivlan som jag möter var jag än rör mig…

Jag visste inte vad jag skulle säga, kände bara ett oemotståndligt tvång att protestera. Solstrålarna gled undan från det färgade fönsterglaset men dagsljuset strömmade ändå in, fyllde rummet så att lågorna framför oss bleknade, nästan blev osynliga.

– Det är inte ilska, sa jag till slut.

– Det är sorg. Sorg och rädsla. Människor har svårt med förändringar men lika svårt med allt som är definitivt och okänt. Någon måste orka med deras ångest. Och det är bara du som kan göra det.

Jag lutade mig över ryggstödet mot honom, försökte fånga hans blick. Men han stirrade förbi, rakt upp, liksom genom de välvda takbågarna, kopparplåten på utsidan, ända ut i den tomma blå himlen ovanför.

– Jag har blivit lovad ersättare, sa han. Den här gången är det allvar.

Så det var alltså sant, ryktet jag hört. Men jag kunde inte tro det. Ersättare? Hur i all världen hade det varit möjligt att hitta ersättare. Ingen levande människa kunde tänkas begripa vad det verkligen innebar att ta över hans värv.

– Det verkar otänkbart, visst, sa han, som om han läst mina tankar, fortfarande med blicken riktad bortom takvalvet.

– Men handlarens tvillingar, de är ju… en speciell sort. Och de är beredda att träda till, ja, jag har hört att de faktiskt är riktigt ivriga.

Jag sjönk bakåt på min plats i bänken, darrade när yrseln och illamåendet svepte över mig medan vidden av hans ord sjönk in.

Handlarens tvillingar. Ingen visste varifrån de kom, byltet låg bara där när handlarens fru öppnade dörren en dimmig augustimorgon. ”Gudasända”, sa handlaren och hans fru, de hade försökt få barn i många år.

”Djävulens avkomma”, sa de flesta andra numera, när tvillingarna närmade sig myndig ålder och ställde till med elände var de än drog fram. Att ge dem makt över liv och död kunde bara innebära slutet för allt och alla.

– Du kan inte göra det. Du har ingen rätt att göra det!

Orden trängde fram över mina läppar, jag kände ingen rörelse i tunga och käkar, hörde inte mig själv. Bara ekot i kyrkorummet vittnade om att jag ropat rakt ut.

Han rätade på nacken, vände sig mot mig men jag vägrade se på honom.

Det var inte det att jag inte kände medlidande med honom. All vrede, alla tårar han tvingades möta. Tröstlösheten som fick luften att tjockna när han trädde in i folks hem.

Men det fanns också salar och rum där han var efterlängtad, där hans ankomst innebar frihet och lättnad. Så skulle det aldrig bli om han gav över sitt värv till handlarens tvillingar, då skulle skräck vara det enda som fanns. För evigt.

– Jag vet, sa han stilla. Jag längtade bara så…

Sen sa han inget mer. Inte jag heller.

Efter ett tag sträckte han sin magra hand bakom nacken och drog huvan över hjässan. Så reste han sig mödosamt upp, böjde sig fram mot raden av fladdrande ljuslågor och blåste långsamt rakt mot två av ljusen.

Röken från de släckta vekarna ringlade i en disig fläta upp mot taket.

Han stod tyst kvar en stund, jag kände att han sneglade åt mitt håll men jag rörde inte en min. Sen klev han ut i mittgången med lien över axeln och började gå.

Jag rörde mig fortfarande inte när porten slog igen bakom honom.

_____________________

Novell, max 5000 tecken, baserad på 4 troper slumpade av Story Generator 

Annonser

7 reaktioner på ”Den sista frestelsen

  1. Oj, här får man Twin Peaks-rysningar!
    Intressant grepp att beskrivningen av fönstret får visa att man är i en kyrka.

    Liemannen vill byta jobb, men inser redan i novellens början att tvillingarna inte är några antagbara ersättare och låter två lågor fladdra till… 👍
    Surrealistiskt tar han slutligen tar sitt ansvar, förblir Lieman och blåser ut de två ljusen; ”Den sista frestelsen” för Liemannen får stanna vid en frestelse.

    Jaget och Liemannen har en ömsesidig respekt, men Liemannen lyder Jaget, som är överordnad, Gud.

    Väl komponerat, tankvärt – och ruggigt. 👻

    Gilla

    1. Tack för kommentaren, vad roligt att blir läst som man tänkt! 🙂 Jättekul att fönstret och ljusen fungerade! Jaget tänkte jag ändå lite mer anspråkslöst, typ kyrkoherden eller någon motsvarande mänsklig ställföreträdare (lite i stil med Riddaren och Döden i ”Det sjunde inseglet”). Därav den ömsesidiga respekten och kollegialiteten, men också tjurigheten i Jagets reaktion och det fulla ansvaret för beslutet hos Liemannen. Men visst kan man leka med Gudstanken också!

      Liked by 1 person

  2. Jag måste erkänna att jag vid första anblicken trodde att det var en begravningsentreprenör, som tyngd under bördan biktade sig för prästen… 🙂
    När det sedan gick upp för mig att det var Liemannen och den andre vågade stå på sig, tänkte jag att det måste vara någon som är ”immun” mot hans makt… 🙂

    Liked by 1 person

    1. Jamenvisst, det skulle också ha funkat! 😊

      Jag utgick från att Liemannens eget samvete i slutändan skulle få honom att hållas kvar på jobbet, helt oavsett vad samtalspartnern i kyrkan sa. Därför övervägde jag inte immuniteten. Men du har bra point med den aspekten!

      Liked by 1 person

  3. Det var en kuslig berättelse, du har verkligen lyckats med att skapa stämningen. De fyra troperna har du fått in som handen i handsken. Jag blir nyfiken på världen som det här utspelar sig i, jag kan tänka mig att det händer en hel del märkligheter i byn där liemannen och djälvulens tvillingar huserar. Samtidigt finns det också en lättsam underton i historien; kanske är det liemannens stereotypiska utseende (där har vi en trop som heter duga!) och bilden av honom som trädgårdsmästare (jag tänker mig en stråhatt och en grön vattenkanna i handen). Jag vet inte om du läst något av Terry Pratchett, men mina associationer går till Döden i hans Discworld-serie.

    Liked by 1 person

  4. Tack! Terry Pratchett har jag inte läst, däremot var jag i yngre år under en period djupt involverad i kombinationen medeltidsmusik, Monty Python och Det sjunde inseglet. Det är nog de influenserna som kom fram här. Trädgårdsmästarens vattenkanna såg jag för övrigt också framför mig 😀

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s